...så "orförskämt" lycklig mest hela tiden numera... Inte för att mitt liv varit rakt igenom deppigt - långt ifrån!
Men de senaste åren har varit rätt svängiga med diverse händelser som påverkat mig på alla tänkbara vis...
Känner mig inte direkt bortskämd med denna liksom rakt igenom sköna lyckokänsla!
Allt känns bara så bra! På ett naturligt, enkelt och liksom lagom vis!
Fine, jag är ju relativt nykär då - klart känslorna bubblar lite extra emellanåt.
Men även detta på ett sådär härligt, naturligt och liksom så självklart sätt!
Bara vetskapen att mannen i mitt liv dykt upp, för så är det ju verkligen!
Att man kan ställa sig framför spegeln och istället för att rynka på näsan, se en glatt leende bild av sig sjäv och tänka att denna person älskar någon och att denna någon älskar henne tillbaka!!!
Jag har många vänner, varav några få nära som jag vet älskar/tycker mycket om mig för dne jag är och som jag betyder mycket för!
Jag har inte på något vis känt mig oälskad i livet! Men just denna kärlek är ny för mig och bara så underbar, lagom härlig och bara så naturlig!!!

Nedräkningen fortsätter - nu är det bara drygt 12 dygn kvar tills jag får vara i hans famn igen!!!
Först en helg här i Västervik med bl.a en fest inplanerad hos bästaste vännen med familj!
En helg som sedan spontant förlängts med några dagar ihop i Stockholm, då jag följer med honom hem!!!
Väntan ÄR seg och jag har aldrig varit någon större fan av att vänta, men för varje dag som går kommer jag närmre och närmre den där härliga första kramen, som lär följas av många fler...
Och jag lär få dagarna att flyta på bra tills denna stund! Är inte direkt typen som sitter med armarna i kors och bara stirrar rakt fram, så...

Som sagt, den där känslan när man funnit rätt - den är bara så härlig, så behaglig och bara sååå underbar!!!!

Älskade Kim!!!
Du flyttade in i mitt liv, i mitt hjärta en tisdag i september 2003.
Den 30 september, för att vara exakt!
Då var du precis 8 veckor gammal! Fick nätt och jämt plats på min handflata.
En enda blick och det var total kärlek direkt.
Du helt enkelt bara stal mitt hjärta!
Du klättrade direkt uppför min högra arm, satte dig tillrätta på min högra axel och liksom gned mjukt ditt lilla huvud mot min kind…

Min fina, outsägligt älskade Kimsa, vi fick 14 år och en dryg månad tillsammans…
Den 26 oktober förra året, nån gång efter klockan 16 fick du somna in…
Din matte var tyvärr inte vid din sida då – något hon alltid kommer få leva med…
Men VET att det blev en fin stund ändå – att du var en duktig tjej, som vanligt!
Du fick lugnt och stilla avsluta ditt liv, med vetskapen att du ALLTID kommer vara så älskad och saknad!

Många minnen har dessa år fört med sig!
Underbara, fina, kärleksfulla minnen, ofta kombinerat med diverse busstreck och din lilla motor var ständigt igång!
Otaliga gånger har du legat precis under min haka och kelat.
Tvättat bort mina tårar när jag varit ledsen! Du hade alltid en förmåga att känna på dig när jag inte mådde bra, oavsett vad det handlade om!
Våra pratstunder, för du var en kisse som gärna och ofta ”svarade” när jag pratade med dig!
En trogen, underbar vän, pålitlig, trygg och full av så mycket kärlek!
En kärlek du gärna delade med dig av!!!

Som sagt, minnena är många… Väljer att dela med mig av följande:

Julafton 2003. Du är drygt 4,5 månad. Pappa var på besök! Hans sista julafton, vilket vi såklart inte visste då!
Han fick för första gången se dig! Jag höll fram dig mot honom, där han satt i sin rullstol. Ni såg på varandra.
Pappa, som alltid älskat djur, började gråta. Stora glädjetårar rann utför hans kinder…
Du spann lätt, lutade dig fram och pussade honom spontant två gånger i följd på munnen!
Som för att ”trösta”. Ganska säkert även för att du direkt tyckte om honom!
Du kände på dig att han älskade djur!

Just nu känner jag mig så otroligt sorgsen och jag saknar dig verkligen oerhört…
Men känner även en sådan glädje att just jag fick äran att bli din människa i 14 år och 26 dagar!
Att just jag blev utvald av dig, du goa, älskade, knasiga, keliga, kärleksfulla katt!

TACK för allt, älskade Kim!!!!
Matte älskar dig – oändligt mycket!!!!!

...när man sitter och pysslar med gamla, som nya fotografier! Har ett projekt på G, där jag ska organisera om mina foton i olika album och dylikt! Tänkt fixa detta länge, ocn nu äntligen börjar jag få fingrarna ur och komma igång med det hela... Måste har något att sysselsätta mig med också - rastlös som man ju är!

Svalare väder ute idag också och givetvis även inne! Vi går med andra ord mot en mer normal och behaglit sensommartemp! SKÖNT!!!!   

...eller kan det vara så att det faktiskt är något svalare idag! Inne i alla fall! Det ska tydligen blir uppåt 30 grader även denna dag, men känslan är ändå att det är något svalare! Känns så härligt!!!

Ja då, jag älskar visst sommaren och jag älskar solen, men konstant värme i nästan 3 månaders tid ÄR ingen hit om man sedan innan tyvärr tillhör skaran som icke mår alltförbra när temperaturen överstiger 25 grader! Så vissa må tycka att man är en gnällspik ibland, men då får de väl tycka så... Vi fungerar, tänker och mår olika, helt enkelt!! Eftersom vi dock inte kan påverka vädret nämnbart så får man såklar stå ut och göra det bästa av det hela, men man HAR som sagt sin fulla rätt att få säga sin åsikt om det hela!!!

Vad ska man då ägna denna soliga augustifredag åt? Tja, inga direkta planer, så tar dagen som den blir, helt enkelt!!!

Jag vill att du ska förstå att du är det bästa som hänt mig!
Jag vill att du ska förstå hur lycklig, trygg, lugn och harmonisk jag känner mig sedan vi möttes!
Det gick snabbt! Riktigt snabbt!
Vet inte vad som hände, men allt kändes bara så rätt från början!
Trodde nog knappt det var möjligt att känna så – den där känslan att allt bara klaffar direkt!

Du får mig att le, gå omkring och smånynna och bara känna mig så speciell!
Och vi har bara känt varandra i drygt 2 veckor!!!
Helt otroligt egentligen, men ändå sant!
Att man efter så kort tid kan älska någon så mycket, på ett sådant där lugnt, tryggt och harmoniskt vis! Så självklart – så naturligt!

Och alla de där ”tänk om...”
Tänk om du inte bokat resan till Almåsa i mars?
Tänk om du inte låtit dig övertalas av Göran att hänga med till baren en sväng torsdagskvällen för två veckor sedan?
Tänk om jag inte fått för mig att dela upp min Almåsa-vistelse på två gånger i sommar? Brukar ju ha för vana att åka bara en gång och då stanna lite längre?
Tänk om jag inte lyckats hitta kattvakt för resan nu i juli?
Visst, ingen av oss hade ju då anat vad vi missat, men i dagsläget känns det otänkbart att vi inte skulle ha träffats!!!

Finns kanske en och annan som tycker det hela gått lite väl snabbt – som kanske till och med ifrågasätter äktheten i alla känslor!
Som betvivlar att detta kommer hålla särskilt länge!
Vet du vad? Om så är fallet – jag kunde inte bry mig mindre!
För JAG vet ju exakt vad jag känner för Dig!
Vad jag vill och hur jag önskar ha det framöver!

För mig är det dig och bara dig jag vill dela min framtid med!
Ja, resten av mitt liv, även om man ju aldrig kan bestämma vad som händer!
Eller jo, till viss del kan man såklart göra det!
För så länge vi känner som vi gör för varandra finns det INGA hinder!
Då finns bara möjligheter!!
Och vi tar ju allt i lugn takt – skyndar långsamt!
Varför rusa in i en massa beslut, när man inte behöver?

Anders, du underbara människa!!!!
Jag saknar dig så det gör ont, MEN jag vet att du finns där! Att du bryr dig om, alltid vill mitt bästa och älskar mig för just den jag är!
Likadant känner jag för Dig!!!
Svårare än så behöver det ju inte vara – eller hur???
Och vi kommer ses snart igen – och många gånger efter det!

TACK för att du kom in i mitt liv!!! För att du finns!!!
Älskar dig oändligt – så ÄR det bara!!!!

Puss och kram från Din Veronica!!!!!

.,..och hör mina två bordsfläktar brusa i bakgrunden., Kvavt och svettigt, men bara ler och ler och ler...

JA, jag ÄR lycklig! JA, , jag ÄR kär och galen! Men på ett skönt, tryggt sätt!!!
Önskar bara jag fick vara hos min älskling eller att han vore här, men för varje dag som går kommer dagen närmre då vi ses igen!!!
Längtar, saknar, men är samtidigt lycklig, förväntansfull och allt..

Detta är en ny erfarenhet för undertecknad! Detta är något man mest drömt och fantiserat om - att få känna sig älskad och få älska tillbaka! Att bara veta att det någonstans i Sverige finns någon som längtar lika mycket och känner lika starkt tillbaka!
Det är underbart, ovant (fast mindre och mindre för varje dag), tryggt, härligt, lite läskigt (just för att det känns så ovant då)... Det tog många år att hitta mannen i mitt liv, men var helt klart väl värt att vänta på!!!

Sitter annars och funderar på att kanske ta mig en promenad till mamsen och se efter hur hon har det!
Känns dock lite sådär - jag VILL träffa henne, jag VILL få krama om henne och hon brukar bli glad när jag kommer på besök!
Samtidigt gör det ibland bara så ont! Blir så frustrerad över hur det hela har blivit! Inte en gång till, liksom...
Nåja, sålänge Tor och Åskar håller sig borta, i alla fall medans jag är iväg, så blir det nog ett litet besök!
Snart gått 3 veckor sedan sist, men har ju inte hunnit med... Dock VILL hon att jag ska komma när JAG vill!
Hon VET att jag tycker det är jobbigt, men vet också hur mycket jag älskar henne!!!

Nähäpp, dags att göra sig iordning och ta den lilla promenaden då!
Vill ju berätta för mamma hur glad, lycklig och allt jag är!
Vet att jag kommer göra henne glad, oavsett hur hon mår!!!

Tjingeling för denna gången!!!!

...sedan man bloggade sist! Då och då har jag funderat på att slänga iväg ett inlägg, men sedan har det bara inte blivit av. Men nu fick man sig en liten släng av skrivlusta igen... :-)

Vad som hänt sedan sist? Tja, säkert en hel del, men orkar inte ens sammanfatta!

Lever ju här och nu och bara de senaste två veckorna har det hänt en hel del... Ja, hela mitt liv har vänts upp och ner, fast på ett sånt där härligt, positivt sett, som man kanske mest läser om i romaner eller ser på film! Ja, fröken Appelqvist har gått och blivit kär - pang, bom, liksom!!! Kärleken är dessutom besvarad och det hela känns bara så fantastiskt jäkla rätt, som det väl bara kan göra, när det ÄR just rätt!

Åkte iväg på en, som jag ställt in mig på, härlig vecka på ljuvliga Almåsa! Träffa vänner, kanske lära känna nya bekantskaper och bara vara... Och så vips, bara dök han upp. Mannen  med stort M!!! Den jag väl väntat på i hela mitt vuxna liv! Det tog x antal år, men väl värt att vänta på! Känner mig så otroligt lycklig, men ändå på ett behärskat och bara så självklart vis! Visst, man går omkring i tropikhettan och bara ler, men känns ändå som man inte helt tappat huvudet... Bara lite... :-)

Får räcka för denna gång! Ska nog, som skriviet, ta upp bloggandet igen - eller försöka i alla fall! Behöver väl bara sprakas igång lite...

Dags att ta en svalkande dusch och sedan sätta sig och pyssla med något projekt som inte tar alltför myckert på krafterna, då det väl är runt 30 grader i luften... Puh...

...på detta j-va januarimörker...

Ja ja, jag VET att vi inte KAN påverka det hela på något vis - brukar själv ofta hävda att vädret styr vi inte över. Men känns så trist ändå, att det är vinter (d.v.s. snö och några minus) ena dagen, och nästa dag flera plusgrader och lika grönt som en dag i mitten av april, eller nåt... Jag VET att man ska tänka positivt och jag VET att vi nu går mot ljusare tider, men är ändå något med denna månad som gör mig både låg, ledsen och eländig!

Känner mig så frustrerad. Nästan instängd. Ja, jag KAN gå ut - jag är ju knappast inlåst, men är inte det jag menar. Känner mig instängd själsligt... Det hela brukar lossna i slutet av månaden, eller nån gång i februari - jag har varit med om detta förr, så jag vet... Men fram tills dess.. Är bara att bita ihop och komma tillbaka - någonstans är jag ändå för mycket optimist och för positiv för att inte klara mig igenom detta! Men just nu känns det bara hopplöst...

Om någon nu ens läser detta, så kanske en del känner igen känslan, medans andra bara tycker det är gnälligt - att man ska rycka upp sig! Lugn, det SKA jag f-n göra också! Har ju tre busiga, underara och högt älskade katter + några nära, goa vänner som gör mig på gott humör titt som tätt och som jag även vet finns där - alltid, oavsett! Utan att ta dem för givet på något vis, så bara vet jag att det är så... Tack för att NI finns!

Nä, nu ska här slutas hänga läpp på en stund! Ska försöka hitta på något att göra, tills sömnen behagar infinna sig! TV-spel, en film eller nåt... Får se vad det blir...

/KRAM på er!!! <3